Elvis has left the building

Hej på er.

På grund av brist på motivation, tid och lust att skriva har jag beslutat att lägga ner Punkezine på obestämd framtid (antagligen för all framtid). Stort tack till alla som läst, lämnat kommentarer och till er som skickat musik. Vill även passa på att be om ursäkt till de band som inte fått sina plattor recenserade. No hard feelings hoppas jag.

Nu fortsätter jag att uppfostra nästa generations punkare och springa på konserter så ofta som möjligt. See you on the road.

Elvis has left the building… … … … …

Dåligt med uppdateringar

Det har varit dåligt med uppdateringar på sistone, trots en ganska stor mängd med plattor som ligger på hög för att recenseras. Ber om ursäkt till band och artister som väntar på recension av sina grejer. Det kommer så snart som jag har ork, lust och tid.

Allt det bästa!

//Lasse på Punkezine

Sidospåret leder rakt fram rätt in i mål

Liptones – Sidospår (CD/Vinyl/Digital)

För mig är Liptones en ny bekantskap (även om jag sprungit på deras namn flera gånger i olika sammanhang) som jag skulle vilja beskriva innehållet på deras senaste skiva ”Sidospår” som skacore, ungefär som The Mighty Mighty Bosstones, fast den här gången på svenska. Man kan höra influenser från allt ifrån punk via hardcore, 2-tone ska och ska till gammal skön 60-tals soul. Det är skönt svängigt trallvänlig ska med skönt blås.

En regnig dag som den här när det blåser hårt så att det verkar som om regnet faller från alla håll är det svårt att ändå inte le när man går runt med Liptones i lurarna. Det är positiv musik som träffar lika rätt som en frispark över muren rakt upp i krysset helt otagbart för målvakten. Det är omöjligt att inte känna sig positiv till den här skivan. Låten ”Stunder i moll” är så jävla underbar att jag små dansar runt på en folktom mörk pendeltågsperrong när klockan börjar närma sig midnatt och det är kallt.

Den stora frågan som skivan bjuder på är om det är totalt briljant eller totalt löjeväckande dåligt att göra en svensk version av Jimmy Cliffs klassiker ”The harder they Come” (som här går under titeln ”Ju större dom är”). Jag lutar åt det förstnämnda även om jag fortfarande är något osäker.

Jag skulle gärna vilja hitta något att vara negativ och hitta nått att änmärka på det är omöjligt för Liptones har slagigt ett hål i hjärtat och satt sig själv där. Det är fullständigt briljant och utan minsta tveksamhet får den här skivan Punkezines högsta betyg.

Betyg 5/5

Kärlek vid första lyssningen

Shemales – Shemales (10″)

Kärlek vid första ögonkastet. Kärlek vid första lyssningen. Shemales är totalt lysande och så fruktansvärt simpelt. Bland det bästa jag hört på år. Som en uppercut på nästippen av en Iggy pop fylld av anabola blir jag golvad av deras simpla och dunder sköna powerpunk som är som en blandning av Turbonegro, New York Dolls och The Hives.

Allt från valet av bandnamn och alteregonamn (Dirty Harriet, Donna Thunders, Sandra Bollocks) till låttitlar (ex. Panty sniffing addict, Wake up the dead) och texter (You suck like a cunt) gör att man både garvar, gapar med och helt frenetiskt dansar runt i lägenheten mitt i natten och spelar luftgitarr värre än en Keith Richards på speed. De här Stockholms gubbarnas musik är ta mig fan helt magiskt bra. Ibland måste musik ha totalt avsaknad av allvar och ändå tas på allvar.

Betyg: 5/5

300 överklasshipsters drunknar i sitt eget blod

Gamla Pengar – Här kommer kriget (CD/LP)

Jag kommer väl ihåg när jag för första gången på riktigt fastnade för Bad Religions musik, det var en livekonsert som P3 sände från No Substance turnen. Och precis innan konserten sa programledaren att Bad Religions musik och budskap ligger glasklart till vänster. Detta tillsammans med musiken triggade mig att leta mig vidare i deras skivkatalog. Jag får ungefär samma känsla av att höra Gamla Pengar, det är samhällskritiskt med en smak av vänsterideal och aggressioner mot det som är fel med dagens samhälle. Textraden ”Du får betalt för tristessen inte för ett jobb du utför väl” från låten ”Kugg i tristess” vilken är den mest slående på hela skivan beskriver tämligen väl vart vi har Gamla Pengar rent textmässigt. Det finns mängder av fullständigt magiska textrader som jag skulle vilja citera.

Göteborgarna i Gamla Pengar har några briljanta singlar och en split-lp i ryggen när man nu släpper sin fullängdsdebut, ”Här kommer kriget”. I ärlighetens namn trodde jag på förhand att Gamla Pengar skulle göra sig bäst i 7″s formatet, men jag kan erkänna att jag hade fel. Det här med fullängdare är deras grej ännu mer. De får ett större spelrum och kan genom fler låtar variera mer (även om det inte är några stora skillnader) och dessutom har de kvaliteten att hålla intresset uppe under hela fullängdarens 12 låtar.

Om man ska beskriva Gamla Pengars sound skulle jag vilja beskriva det som något aggressiv rockig punkrock med melodisk touch och drivande gapig sång med en DIY känsla över hela produktionen utan att kännas det minsta oproffsig.

Betyg: 4/5

(P.S. Efter ett långt sommaruppehåll och massa skit med vanliga jobbet har jag äntligen fått tummen ur med Punkezine)

Alkberg ger sig in i valdebatten

Mattias Alkberg (tillsammans med Södra Sverige) ger sig in i valdebatten, med den här underbara anti-alliansen låten. Antagligen en av de bästa låtarna i ämnet politiker sedan Ebba Gröns Pervers Politiker.

 

Mycket bra debut

Dödsfest – Det sista äventyret (LP med CD)

Ångestladdad (depp)rock med poptendenser på svenska som inte faller in i det kanske naturliga emo-facket utan står klart och tydligt på egna ben. Närmaste beskrivningen jag kan komma på är att Dödsfest låter som något som Mattias Alkberg skulle kunna ha satt sitt namn på. Redan när jag såg Dödsfest öppna för INVSN på Debaser tidigare i år blev jag imponerad speciellt av deras då nysläppta singellåt ”Utan din kyss”. När jag sedan någon vecka senare (jävligt längesen nu, måste bli mer effektiv i mitt recensionsskrivande) fick ett promoexemplar av skivan blev jag tämligen nöjd. När jag nu flera månader senare fortfarande återkommer till skivan mer än frivilligt för att lyssna känner jag mig ännu mer nöjd. Musiken, lyriken, känslan och konceptet tilltalar mig – som ett icke självvalt utanförskap som man både accepterar och gör allt för att bryta.

Något annat som tilltalar mig är när de två totalt oskolade rösterna (Kalle Malm och Manuela De Gouveia) som möter varandra på ett skönt sätt, som antagligen inte är rätt på något sätt men ändå känns allt annat än fel. Egentligen känns det fel att nämna någon låt som sticker ut som bättre än övriga för gillar helheten, men jag måste bara nämna låten ”GG Allin på kalas”, som inte är den bästa på skivan på något sätt, men som är totalt briljant främst textmässigt. För sällan har förklaring på utanförskap låtit så bra.

Dödsfest kallar sin debutskivan för ”Det sista äventyret” jag hoppas innerligt att det inte blir deras sista för jag behöver mer av det här.

Betyg 4/5

 

 

Tämligen onödig men trevlig dokumentär

The Rise and Fall of The Clash (DVD)

Ja vad ska man säga? Hur många böcker, filmer och magasin ska vi behöva få vräkta över oss innan allt har berättats? Tydligen är vi där än, eftersom den här filmen har fått se dagens ljus. Det är tämligen gammal skåpmat över hela filmen. Visst presenteras ny fakta och ingångsvinklar men inget som man inte skulle kunna klara sig utan. Visst är det både ett intressant, spännande och samtidigt udda sätt att börja historien med att ge hur många olika bilder som helst om hur managern Bernie Rhodes var som person. Fast och andra sidan är han mannen bakom både bandets uppgång och fall. Och det tillsammans med att man inte skippar att prata om skivan Cut The Crap som är de stora skillnaderna mot många av de andra dokumentärerna (i vilket format de än har släppts i).

Filmen känns dock på det hela taget tämligen onödig trots att den är mycket välgjord och faktafull. Men den är ganska sömnig rent allmänt men kan funka för den som vill slå ihjäl dryga timmen, med en trevlig dokumentär.

Betyg 2/5

Attentat och Sulo släpper video

Tre legendarer i ett skulle man kunna säga när Attentat går ihop med Sulo gör en cover på Billy Braggs A New England. Det skulle kunna bli katastrof men blir riktigt lyckat.

Igenkänningshumor

Låt dom hata oss – Snackar skit om mig själv med mig själv (7″/Digitalt)

Redan förra året blev jag golvad av Låt dom hata oss första kassett (bara den grejen är ju underbart punkigt) nu är de här igen med en 7” i renrasig DIY-stil, med hemma ihop klippt omslag och texthäfte. Den nya sjuan ”Snackar skit om mig själv med mig själv” innehåller 3 helt nya låtar och 3 nyinspelningar av låtar som fanns med på ”Stockholm Hardcore” kassetten. Titeln på 7”aren är ju bara det värt högsta betyg, helt underbar textrad som gör sig lysande som titel. Precis som jag sa blev jag golvad av kassetten, och nu när man väl kommit upp kommer LDHO med ett nytt knytnäveslag som får mig att gå i sank igen och träffar golvet som en glad förlorare.

Likt tidigare är det speedad hardcore på svenska av klassisk stil utan den minsta inflytande av metal, vilket jag tycker är skönt. Alla låtarna är fulla av igenkänningshumor vilket gör att man både vill garva, gråta och bara skrika ut all form av aggression som finns i kroppen. Genom att citera pressreleasen kommer ni få exakt koll på vad Låt dom hata oss handlar om:  ”Den franske poeten Arthur Rimbaud, då 17 år, får pryda omslaget. Den evigt unge missbrukaren hatade allt och alla, från borgare och rassar till gubbkukar…”. Vilket då är precis exakt vad Låt dom hata oss också gör, men eftersom deras hat läggs fram både med klarhet och ironi gör att den blir minst sagt underhållande.

Som sagt (utan att jag egentligen sagt det rakt ut) det här är jävla bra.

Betyg 5/5