Alkberg ger sig in i valdebatten

Mattias Alkberg (tillsammans med Södra Sverige) ger sig in i valdebatten, med den här underbara anti-alliansen låten. Antagligen en av de bästa låtarna i ämnet politiker sedan Ebba Gröns Pervers Politiker.

 

Annonser

Opoku made me do it

Jag känner mig tvingad att tipsa om de här två brudarna och deras musik. Hörde dem första gången för flera år sen och återkommer då och då tillbaka till deras akustiska könspop/punk som skulle kunna jämföras med Onkel Kånkel fast med lite mer finess när det gäller lyriken. Mixen av humor och allvar slår aldrig fel – kan lyfta vilken skitdag som helst.

Surfa in på https://soundcloud.com/opokumademedoit och lyssna.

2013 – årets som gick

Så här bättre än sent än aldrig kommer Punkezines årsbästalista, och i och med detta kan vi stänga år 2013 för gott och se framåt mot 2014 för fullt.

ÅRETS BÄSTA ALBUM

10. Dalaplan – Dalaplan (Efter flera fenomenala singlar släppte de ifrån sig ett av årets bästa album – popkänsla, punkenergi, garagekänsla allt i ett.)

9. Sista Dansen – Låt Vingarna Brista (Från ingenstans kom den här plattan, som en stor överraskning. Innehåller den bästa svenskspråkiga postpunken man kan någonsin önska sig.)

8. Terror – Live By The Code (Los Angeles finest, hardcore utan den minsta form av pardon. Står du i vägen kör de över dig.)

7. City Saints – Kicking Ass For The Working Class (Albumtiteln säger allt om vad det här är. Oi!-doftande street-sväng av den absolut bästa skolan.)

6. Old Firm Casuals – For The Love Of It All… (Störtskön samling med mestadels splitsingel låtar som kommit under de senaste åren. Men är väl värd en plats på årsbästalistan eftersom den här streetpunken har snurrat oändliga gånger under året.)

5. Tysta Mari – Musiken (Poppunk med både hjärna, hjärta och hårdslående lyrik som inte lämnar någon oberörd.)

4. Vånna Inget – Botten (Den skiva under året som flest gånger har fått mig att känna mig melankolisk på ett positivt sätt.)

3. Dobermann Cult – Lions Share Of The Dog Years (Huvudstadens bästa band, levererar en skiva som jag använda som skolboksexempel på varför jag älskar punk – hårt, snabbt, kort, aggression, hjärna och hjärta.)

2. Gatans Lag – Från Fest Till Arrest (Lika bra om inte bättre än när den kom tidigt i våras. Svårt att inte älska denna Oi!-doftande rock med skönt blås.)

1. Hårda Tider – Scandinavian Hardcore Insanity (Årets bästa album. Underbart bra hardcore. Och en påkostad release med tjockt häfte med streetartfotografier både i CD och vinylversion. )

ÅRETS BÄSTA SINGLAR

6. Kronofogden – Käftarna maler (En stenhård totalsågning av samhället.)

5. Headons – På Svenska (En något snällare totalsågning av det svenska samhället.)

4. Iron – Sex Positive Hardcore (Straight Edge hardcore som levererar en käftsmäll på allt vad heteronormativitet heter.)

3. Bäddat För Trubbel – Folk Borde Bry Sig Lite Mer (Stökig skånsk garagerock som får Bob Hund att framstå som tråkiga och ointressanta.)

2. Tyred Eyes – Ghost (Underbar punk med stor dos av popsensibilitet, på det hela taget en av mina stora favoriter från året.)

1. 45 Adapters – Dress Well Drink Heavily (I min bok årets absoluta höjdpunkt – vad hade året varit utan den här underbara juvel? Innehåller 3 kanonlåtar som piskar rumpa på nästan allt jag hört de senaste åren. I ett gränsland mellan Oi!, ska och northern soul levererar New Yorkborna i 45 Adapters grymt skön workingclass musik som passar alla livets stunder.)

ÅRETS BÄSTA KASSETT:

1. Bäddat För Trubbel – Spelar Alf Robertsson (Jag kan redan nu hälsa att jag inte har superlativer tillräckligt vassa för att förklara hur jävla bra kassetten är. Dess innehåll är fullsprängd med folkligt vemod som både smärtar och gör en lycklig på en och samma gång. Skåningarna i Bäddat för trubbel har på något märkligt sätt gjort Robertssons visor till sina egna och behandlar dem ömt och fint. LYSANDE!)

ÅRETS LÅT:
Kartellen feat. Timbuktu – Svarta Duvor & Vissna Liljor

Inte punkrock, men den låten som säger mest om året och landet vi lever i. Och är lätt den viktigaste låten. Sen att det blivit en snedvriden debatt efter känns något märkligt. Speciellt när nöjesjournalister hävdar att det bara är i hiphopen man bryr sig. Get a grip säger jag, tänk lite längre än era sönderknullade nyhetskanaler. En av de låtar jag lyssnat på flest gånger sen den släpptes sent i höstas.

ÅRETS KONSERTER:

6. Dobermann Cult – Skarpnäck, Stockholm (Har haft flera möjligheter att se bandet under året, men annat har dykt upp. Men när de i Skarpnäck öppnade för Hårda Tider och H2O var de lika briljant som de brukar – vilket är enormt bra.)

5. Argy Bargy – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Fenomenalt kul att få se dem live för första gången. Levde verkligen upp till förväntningarna jag hade – riktigt bra!)

4. H2O – Skarpnäck, Stockholm (Totalt sanslöst drag från första till sista sekund i en lokal som redan från början var fylld till bristningsgränsen och inte innehöll många molekyler syre. Tack till Stockholm Straight Edge för den bokningen.)

3. Propaghandi – Putte I Parken, Karlstad (Stort att få se detta band och de levde upp till förväntningarna – mycket bra.)

2. Neurosis – Bråvalla, Norrköping (En av de riktiga ljuspunkterna i en i övrigt ganska medelmåttig eller rent av dålig festivalupplevelse. Green Day har precis gjort bort sig kapitalt, folk börjar röra sig mot grindarna och gå hem. Själv letar jag mig tillsammans med ett fåtal andra till en av de mindre scenerna. Och får mitt i natten höra ett band som totalt spelar skiten ur allt och alla under festivalen. Och helt besparat från allt vad jobbigt publikfrieri heter – inte ett tack inte ett hej, bara sin grej sen av. Ibland är det skönt.)

1. Gatans Lag – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Ord räcker inte till, årets lätt bästa spelning.)

ÅRETS KULTURGÄRNING:

Micke Sörling/Sörlings Svinstia

Nog för att alla vetat om att punken är en välspridd udnerjordisk företelese och rörelse som inte bödvändigtvis behöver vara i samkland med mainstream kulturen och samhället. Sörlings fina samling med örhängen från 90-tal/00-tals demoinspelningar är beviset för det. Det är också ett bevis på att punken är en seg djävel som kommer vägra dö! Länge leve underjorden! Länge leve Sörling!

ÅRETS FILM:

East end Babylon: Intressant dokumentär om Cockney Rejects. ”There were only three ways out of the East End: Football, Boxing and Rock n Roll”. Och Cockney använde sig lika mycket av alla tre. Det här en story om Londons arbetarkvarter, kärleken till West Ham United, huliganism och punkrock.

Punk mot rasism

Stockholms fenomenala och gemytliga konsertlokal och kafé, Kafé 44, blev under natten utsatt för skadegörelse med rasistiskt och nazistiskt budskap. På tisdag 14/1 kör man därför en spelning mot rasismen. Har ni möjlighet, gå dit och visa ert stöd.

På scenen står Psykbryt och Projekt 9, plus en vid denna tidpunkt ej bekräftat band. Även Nathan Hamelberg kommer vara där och snacka. Mer info finns på:

https://www.facebook.com/events/1395495640700876/

Lyckliga Idioter

lyckligaidioter’s avatar

Lyckliga Idioter – demo (digital)

Tonåringarna i Helsingborgs Lyckliga Idioter blev för ett tag sen uppmärksammade i Close-Up Magazine av punkskribenten Mikael Sörling, vad som skrevs lät helt klart lovande. Men det var först nu för några dagar sen som jag fick min tumme ur och surfade in på deras Soundcloud-sida, och jag blir fullkomligt knockad av deras skönt medryckande låtar. De har själva valt att genrebestämma sin musik som trallpunk, på soundcloud, och visst det är inte helt fel men de känns något hårdare än vad jag skulle klassa som renodlad trall. Snarare en mix av 77-punk och trallpunk skulle kännas mer relevant för att få ett grep om hur Lyckliga idioter låter.

Det är skönt ungdomlig vitalt levande och smart punkrock på svenska som möter lyssnaren och redan på den inledande ”För alltid ung” är man fast, mest tack vare den fullständigt briljanta och målande lyriken som är rakt på och in i ett öppet mål. Det är just lyriken tillsammans med sångerskans röst som är det som imponerar mest. I den efterkommande ”Chaffisjäveln” lyckas man få mig att dra på smilbanden, kanske mest på grund av att igenkänningsfaktorn är enormt stor för en snart gammal gubbe utan körkort.

”Joseful” är en klassisk punkdänga på vi och dem temat, i en ny tappning. Avslutande ”Samhällets vägg” är en fin punkballad, där man går emot det överbeskyddande samhället och undrar vad som hänt med kärleken.

Jag kan väl helt klart säga att jag gått och blivit småkär i Lyckliga idioter. Och hoppas innerligen att vi kommer få höra mer av dem i framtiden, för det här imponerar stort.

Betyg: 3