300 överklasshipsters drunknar i sitt eget blod

Gamla Pengar – Här kommer kriget (CD/LP)
Jag kommer väl ihåg när jag för första gången på riktigt fastnade för Bad Religions musik, det var en livekonsert som P3 sände från No Substance turnen. Och precis innan konserten sa programledaren att Bad Religions musik och budskap ligger glasklart till vänster. Detta tillsammans med musiken triggade mig att leta mig vidare i deras skivkatalog. Jag får ungefär samma känsla av att höra Gamla Pengar, det är samhällskritiskt med en smak av vänsterideal och aggressioner mot det som är fel med dagens samhälle. Textraden ”Du får betalt för tristessen inte för ett jobb du utför väl” från låten ”Kugg i tristess” vilken är den mest slående på hela skivan beskriver tämligen väl vart vi har Gamla Pengar rent textmässigt. Det finns mängder av fullständigt magiska textrader som jag skulle vilja citera.
Göteborgarna i Gamla Pengar har några briljanta singlar och en split-lp i ryggen när man nu släpper sin fullängdsdebut, ”Här kommer kriget”. I ärlighetens namn trodde jag på förhand att Gamla Pengar skulle göra sig bäst i 7″s formatet, men jag kan erkänna att jag hade fel. Det här med fullängdare är deras grej ännu mer. De får ett större spelrum och kan genom fler låtar variera mer (även om det inte är några stora skillnader) och dessutom har de kvaliteten att hålla intresset uppe under hela fullängdarens 12 låtar.
Om man ska beskriva Gamla Pengars sound skulle jag vilja beskriva det som något aggressiv rockig punkrock med melodisk touch och drivande gapig sång med en DIY känsla över hela produktionen utan att kännas det minsta oproffsig.
Betyg: 4/5
(P.S. Efter ett långt sommaruppehåll och massa skit med vanliga jobbet har jag äntligen fått tummen ur med Punkezine)
Annonser

Trio med batteriet

Ska recensera den här för nyaskivor.se, så jag bjuder även Punkezines läsare – håll till godo.

Alkaline Trio – My Shame Is True (CD/LP)

Att Alkaline Trios popiga approach låter precis som vanligt är inget som förvånar och inget nytt under solen, den som har hört dem förut kommer känna igen sig även på den nya My Shame Is True. Det är radiovänliga sånger med hitkaliber som andas ett snällt The Ramones mixat igenom en popmixer för 2000-talet. Det är bra för stunden, och några av låtarna (”She lied to the FBI”, ”I, Pessimist”, ”Only Love”, ”The Torture Doctor”, ”Midnight blue” och avslutande ”Until death do us part”) är låtar jag kan tänka mig att sjunga med i framför en festivalscen i ett sommar Sverige som skymmer, men skivan lämnar inget direkt bestående avtryck på mig.

Att ”My Shame Is True” är jänkarna åttonde studioskiva sedan starten märker man nästan, för det tenderar till att låta för välspelat och och nästan intill överproducerat. Känslan är att det här är en mellanskiva och den når inte upp i samma klass som föregående ”This Addiction” från 2010.

Betyget tre är på gränsen till det lägre betyget. Det är de något starkare låtarna som väger upp.

Betyg: 3