Spela snabbare

 

Aterfall - Plague

Återfall – Plauge (7″)

Jag har vridit och vänt på mig själv. Jag har verkligen försökt att genom åren förstå varför man skulle vilja mixa kängpunk med black metal och sedan dra ner på tempot så att det låter som en snabbare variant av doom-metal, men jag får inte in det i mitt lilla huvud varför man gör det. Självklart full respekt till alla som vill göra det, men det är verkligen inte min kopp av te.

När jag då får Återfalls 7”are Plauge, som just ljuder så blir den liggande alldeles för länge innan jag orkar skriva den här texten. Det som verkligen sticker ut är den enda svenskspråkiga låten ”Fråga inte” som är lätt bäst på EP:n av totalt 4 spår. Även ”Lifetaker” är en låt som tilltalar, mest för att det faktiskt är den låt som faktiskt inte känns speciellt doomig. De övriga två tycker jag rent allmänt är ganska sömniga.

Betyg: 2/5

Annonser

Opoku made me do it

Jag känner mig tvingad att tipsa om de här två brudarna och deras musik. Hörde dem första gången för flera år sen och återkommer då och då tillbaka till deras akustiska könspop/punk som skulle kunna jämföras med Onkel Kånkel fast med lite mer finess när det gäller lyriken. Mixen av humor och allvar slår aldrig fel – kan lyfta vilken skitdag som helst.

Surfa in på https://soundcloud.com/opokumademedoit och lyssna.

Jämna plågor

Spotlicks – Spott, bett & tårar (10”)

Den här 10”aren kom redan förra året, men skivbolaget P.P.P. Records (ett stort sorry till alla inblandade att den här recensionen blev ruskigt försenad mot vad den egentligen borde blivit) ville att jag skulle ge mig på att recensera den för Punkezines räkning. Självklart vill man stödja den lokala punkscenen med att recensera plattor av bra band.

Spotlicks är ett små skitigt och gapigt punkband från Stockholm som blandar melodiskt sväng med feministisk aggression. På den här fina 10tummaren bjuder Elin (sång, gitarr), Rikke (bas, kör) och Staffan (trummor, sång) på 8 sköna låtar som alla tilltalar min smak. Att man gapar, skriker och sjunger på svenska gör att deras låtar om samhället, förtryck och livet känns både mer personliga och mer ärliga samtidigt som att de blir ruskigt medryckande.

Gillar du svensk språkig punk och inte hunnit upptäcka Spotlicks och ”Spott, bett & tårar” så borde du se till att kolla upp dem, för du borde gilla det som du hör.

Betyg: 4/5

Allt är deras fel

Tear Them Down – Their Fault Our Problem (CD)

Det första som slår mig när jag lyssnar på Tear Them Downs första fullängdare ”Their fault our problem” är att deras sound är som en mix av Ramones, Toy Dolls och valfritt svenskt skatepunk band från det glada 90-talet. Det är trallvänligt, melodiskt och rakt på konfekten utan krusiduller. Det andra som slår mig ganska tidigt i lyssningen är att låtarna är riktigt bra.

Sedan slår tyvärr tredje tanken någonstans i mitten av skivan. Och den tanken säger mig att det är ruggigt tjatigt, enformigt och enkelspårigt. Och efter att ha hört skivan ett antal gånger, kan jag inte riktigt peka ut de låtar som jag tycker bäst om eller vilka låtar som står ut ur mängden eftersom de alla är obotligt lika varandra. Skivan lämnar inte heller mig med någon större lust att lyssna igen. Men i små doser fungerar nog Tear Them Down’s partyljudande punk bättre än på en fullängdsskiva. Där av en mycket svag trea i betyg.

Betyg 3/5

Som en stridsvagn på fullgas och avslaget bromsreglage

T 55’s – Power Up (12”)

Tänk er att vi tar ett hardcore-band och tvingar in dem i ett garage och matar dem med en ordentlig dos med garagerock, och sedan ger dem möjlighet att spela – vad får vi då? Kanske omöjligt att egentligen veta, men faktum är att T-55’s låter ungefär som den beskrivningen. Hardcore med en stor portion garagerock.

T-55’s som namngivit sitt band efter en sovjetisk stridsvagn ångar på precis lika skoningslöst som en stridsvagn på fullgas och avslaget bromsreglage. Totalt skoningslöst och helt underbart. På ungefär 11 minuter hinner bandet med 5 punkpärlor av högsta kvalitet.

Efter inledande ”Send your poor” och den totalt fenomenala andra låten ”As dead as religion” är jag övertygad om att sångerskan Lisa Linder, i likhet med tex Stinky Turner, sjunger punkrock istället för att döda folk på stan. Lisas röst har ett skönt driv och råhet som gör att det känns som att låtarnas hårda och brutala texter levereras på ett ärligt sätt. Texterna avhandlar (ungefär som sig bör när det handlar om bra punkrock om) krigens grymhet, religion och samhällskritik.

Jävla bra helt enkelt.

Betyg 5/5

Skämt eller allvar?

Svintask – Vinstvarning (7”)

När Svintask öppnar upp sin nya 7”are Vinstvarning med en egensinnig version av Cock Sparrer’s England Belong To Me som här blir Laholm tillhör mig, vet jag inte först om jag ska skratta eller gråta. Men jag drar på smilbanden något i alla fall, och försöker glömma bort snedsteget. Och bort ser man från den blundern är 7:ans andra fyra låtar hyfsade punklåtar som blandar slag och spottloskor på det mesta som är fel och snett i samhället.

Jag tänker inte ens försöka beskriva hur Svintask låter eftersom de lånar och inspirerar sig av de flesta av punken under subgenres. Totalt omöjligt att beskriva, och det är på sitt sätt väldigt skönt. Tack för det.

Men den stora funderingen som återstår efter att jag lyssnat på ”Vinstvarning”, för jag vet inte vilken gång i ordningen, är – är det här menat på allvar eller är det ett skämt?

Betyg 2/5

Och just det AMTY (skivbolaget) vill att jag ska uppmärksamma deras releasefest för skivan.

Den 28 februari – KGB, Malmskillnadsgatan 45, Stockholm – klockan 21-02 (fri entre) – bandet Hyrda Knektar lirar (även eventuellt Svintask)

Med ena handen format som ett djävulshorn och den andra som ett riktat långfinger

Supersuckers – Get The Hell (CD/Vinyl/Digitalt)

Öltillverkaren Carlsberg hävdar lite småkaxigt i sina reklamfilmer att de antagligen gör världens bästa öl, det amerikanska rockbandet Supersuckers har tagit en liknande tes ännu lite längre och har sedan åtminstone 1999 hävdat att de är världens bästa rock band. Och det är tämligen svårt att inte älska ett band som går in med den attityden. På vissa av bandets rockskivor (de har även gett ut några med outlaw-country) lever man verkligen upp till sitt eget epitet. Men hur är det på den nya skivan ”Get the Hell”?

”Get the Hell” är Supersuckers tioende studioplatta, de har sedan starten i skarven av 80- och 90-tal även hunnit med att släppa ungefär lika många livealbum. Om man vill förtydliga vad Supersuckers egentligen handlar om så är det rå men ur simpel rock-n-roll med punkattityd, eller för att precisera det ännu mer så ungefär som ett sleazigt Motörhead. Supersuckers stavas även attityd, arrogans, humor, ironi, berusningsmedel, sex, självdistans, turneliv och rock-n-roll.

Efter diverse medlemsbyten genom åren består Supersuckers idag av de två originalmedlemmarna frontmannen och basisten Eddie Spagetthi och gitarristen Dan ”Thunder” Bolton tillsammans med gitarristen ”Metal” Marty Chandler och trummisen ”Captain” Chris Von Streicher.

På Get The Hell är det precis som vanligt fullgas från första till sista ton av Supersuckers skitiga och kaxiga rocknroll. De av er som tidigare har hört bandet kommer känna igen er, för det är precis som vanligt – det finns inga ursäkter eller pardon, det är lite som ”it’s my way or the highway”-attityd. Men för att återknyta till tidigare ställda fråga om den nya skivan lever upp till det självsatta epitetet att Supersuckers är världens bästa rockband, så är svaret – nej ”Get The Hell” är även för Supersuckers-mått en ganska medelmåttig platta. Den funkar och känns definitivt bra för tillfället, men lever inte upp till några av bandets tidigare plattor så som exempelvis ”The Evil Powers of Rock-n-roll” och ”Motherfuckers Be Trippin’”.

Betyg 3/5

Onödigt släpp – men ändå något givande

Gaslight Anthem – The B-sides (CD/Vinyl/Digitalt)

Den här samlingen borde egentligen kunna sorteras direkt in högen med totalt meningslösa utgivningar, för behovet av att släppa en samling med främst akustiska versioner av tidigare släppta låtar känns minst sagt något minimalt. När man dessutom nyligen släppt alla låtarna i en bastant vinylbox med ett gäng 7”singlar, känns det ännu mer onödigt. Nu är det dock så att jag har en väldigt svag punkt för dessa New Jersey-bördiga heartlandrockers med en stänk av punkrock. Deras mix av heartland-melankoli och fenomenal rocklyrik framförd av Brian Fallons totalt oskolade sköna rockröst gör att tårarna inte sällan är långt borta. Så dagar när det känns mörkt och tungt brukar The Gaslight Anthem kunna utgöra ett underbart soundtrack.

På samlingen B-sides är de låtar som verkligen sticker ut som skivans bästa spår är de tidigare outgivna låtarna ”She Loves You” och ”Once Upon a Time” tillsammans med de briljanta akustiska versionerna av ”The ’59 Sound” och ”The Queen of Lower Chelsea” som till och med slår originalversionerna på fingrarna.

De övriga av de totalt 11 låtarna lämnar mer att önska. Så på det hela taget en ganska meningslös samling, men ljusglimtarna ger i alla fall de största fanatikerna en anledning till att införskaffa plattan ändå.

Betyg: 2/5

Som Nynningen 40 år senare

Trubbel – Gör om gör rätt (7″)

Bandet som för några år sen gjorde den briljant slående låten ”Måndag morgon varje morgon” är nu tillbaka med en ny sjutumsvinyl. Deras tongångar har blivit något tyngre med åren, vilket jag enbart ser som positivt.

Det som först slår mig är den skönt direkta och blixtsnabba punkiga rocken utan minsta krångel. Enkelt och taktfast som ett knyttnävesslag i solarplexus. Lite som ett tungt och punkigt Kal P. Dahl på speed. Även Troublemakers referensen bör nog nämnas också, och det beror inte enbart på göteborgskan.

Det andra som slår mig är att lyriken banne mig skulle kunna vara tagen från Nynningens proggplatta ”För full hals” från 1973. Där använde man sig av den socialistiske ryske poeten Vladimir Majakovskijs texter. Trubbel däremot skriver sina egna texter men känslan texterna lämnar mig är i mångt och mycket exakt den samma. Sen att lyriken gapas fram på skön göteborgska precis som i Nynningens fall gör inte att likheten blir mindre.

Sjutums EP:n ”Gör om gör rätt” innehåller fyra riktigt sköna låtar, som får mig på riktigt bra humör. Inledande speedkulan ”Gör om gör rätt” och den underbara ”Inget har hänt sedan sjuttisju” gör A-sidan till något ut över det vanliga. Även b-sidans ”Ett ord till och skjorta e tom”  och ”Är det du eller jag?” är riktigt bra.

Och nu till betyget, hade det varit 2013 hade det blivit en 5:a utan att fundera, men eftersom jag lovat mig själv att vara lite hårdare på betygen i år så blir det en väldigt stark 4. Underbar lyssning  – kör hårt grabbar!

Betyg: 4/5

2013 – årets som gick

Så här bättre än sent än aldrig kommer Punkezines årsbästalista, och i och med detta kan vi stänga år 2013 för gott och se framåt mot 2014 för fullt.

ÅRETS BÄSTA ALBUM

10. Dalaplan – Dalaplan (Efter flera fenomenala singlar släppte de ifrån sig ett av årets bästa album – popkänsla, punkenergi, garagekänsla allt i ett.)

9. Sista Dansen – Låt Vingarna Brista (Från ingenstans kom den här plattan, som en stor överraskning. Innehåller den bästa svenskspråkiga postpunken man kan någonsin önska sig.)

8. Terror – Live By The Code (Los Angeles finest, hardcore utan den minsta form av pardon. Står du i vägen kör de över dig.)

7. City Saints – Kicking Ass For The Working Class (Albumtiteln säger allt om vad det här är. Oi!-doftande street-sväng av den absolut bästa skolan.)

6. Old Firm Casuals – For The Love Of It All… (Störtskön samling med mestadels splitsingel låtar som kommit under de senaste åren. Men är väl värd en plats på årsbästalistan eftersom den här streetpunken har snurrat oändliga gånger under året.)

5. Tysta Mari – Musiken (Poppunk med både hjärna, hjärta och hårdslående lyrik som inte lämnar någon oberörd.)

4. Vånna Inget – Botten (Den skiva under året som flest gånger har fått mig att känna mig melankolisk på ett positivt sätt.)

3. Dobermann Cult – Lions Share Of The Dog Years (Huvudstadens bästa band, levererar en skiva som jag använda som skolboksexempel på varför jag älskar punk – hårt, snabbt, kort, aggression, hjärna och hjärta.)

2. Gatans Lag – Från Fest Till Arrest (Lika bra om inte bättre än när den kom tidigt i våras. Svårt att inte älska denna Oi!-doftande rock med skönt blås.)

1. Hårda Tider – Scandinavian Hardcore Insanity (Årets bästa album. Underbart bra hardcore. Och en påkostad release med tjockt häfte med streetartfotografier både i CD och vinylversion. )

ÅRETS BÄSTA SINGLAR

6. Kronofogden – Käftarna maler (En stenhård totalsågning av samhället.)

5. Headons – På Svenska (En något snällare totalsågning av det svenska samhället.)

4. Iron – Sex Positive Hardcore (Straight Edge hardcore som levererar en käftsmäll på allt vad heteronormativitet heter.)

3. Bäddat För Trubbel – Folk Borde Bry Sig Lite Mer (Stökig skånsk garagerock som får Bob Hund att framstå som tråkiga och ointressanta.)

2. Tyred Eyes – Ghost (Underbar punk med stor dos av popsensibilitet, på det hela taget en av mina stora favoriter från året.)

1. 45 Adapters – Dress Well Drink Heavily (I min bok årets absoluta höjdpunkt – vad hade året varit utan den här underbara juvel? Innehåller 3 kanonlåtar som piskar rumpa på nästan allt jag hört de senaste åren. I ett gränsland mellan Oi!, ska och northern soul levererar New Yorkborna i 45 Adapters grymt skön workingclass musik som passar alla livets stunder.)

ÅRETS BÄSTA KASSETT:

1. Bäddat För Trubbel – Spelar Alf Robertsson (Jag kan redan nu hälsa att jag inte har superlativer tillräckligt vassa för att förklara hur jävla bra kassetten är. Dess innehåll är fullsprängd med folkligt vemod som både smärtar och gör en lycklig på en och samma gång. Skåningarna i Bäddat för trubbel har på något märkligt sätt gjort Robertssons visor till sina egna och behandlar dem ömt och fint. LYSANDE!)

ÅRETS LÅT:
Kartellen feat. Timbuktu – Svarta Duvor & Vissna Liljor

Inte punkrock, men den låten som säger mest om året och landet vi lever i. Och är lätt den viktigaste låten. Sen att det blivit en snedvriden debatt efter känns något märkligt. Speciellt när nöjesjournalister hävdar att det bara är i hiphopen man bryr sig. Get a grip säger jag, tänk lite längre än era sönderknullade nyhetskanaler. En av de låtar jag lyssnat på flest gånger sen den släpptes sent i höstas.

ÅRETS KONSERTER:

6. Dobermann Cult – Skarpnäck, Stockholm (Har haft flera möjligheter att se bandet under året, men annat har dykt upp. Men när de i Skarpnäck öppnade för Hårda Tider och H2O var de lika briljant som de brukar – vilket är enormt bra.)

5. Argy Bargy – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Fenomenalt kul att få se dem live för första gången. Levde verkligen upp till förväntningarna jag hade – riktigt bra!)

4. H2O – Skarpnäck, Stockholm (Totalt sanslöst drag från första till sista sekund i en lokal som redan från början var fylld till bristningsgränsen och inte innehöll många molekyler syre. Tack till Stockholm Straight Edge för den bokningen.)

3. Propaghandi – Putte I Parken, Karlstad (Stort att få se detta band och de levde upp till förväntningarna – mycket bra.)

2. Neurosis – Bråvalla, Norrköping (En av de riktiga ljuspunkterna i en i övrigt ganska medelmåttig eller rent av dålig festivalupplevelse. Green Day har precis gjort bort sig kapitalt, folk börjar röra sig mot grindarna och gå hem. Själv letar jag mig tillsammans med ett fåtal andra till en av de mindre scenerna. Och får mitt i natten höra ett band som totalt spelar skiten ur allt och alla under festivalen. Och helt besparat från allt vad jobbigt publikfrieri heter – inte ett tack inte ett hej, bara sin grej sen av. Ibland är det skönt.)

1. Gatans Lag – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Ord räcker inte till, årets lätt bästa spelning.)

ÅRETS KULTURGÄRNING:

Micke Sörling/Sörlings Svinstia

Nog för att alla vetat om att punken är en välspridd udnerjordisk företelese och rörelse som inte bödvändigtvis behöver vara i samkland med mainstream kulturen och samhället. Sörlings fina samling med örhängen från 90-tal/00-tals demoinspelningar är beviset för det. Det är också ett bevis på att punken är en seg djävel som kommer vägra dö! Länge leve underjorden! Länge leve Sörling!

ÅRETS FILM:

East end Babylon: Intressant dokumentär om Cockney Rejects. ”There were only three ways out of the East End: Football, Boxing and Rock n Roll”. Och Cockney använde sig lika mycket av alla tre. Det här en story om Londons arbetarkvarter, kärleken till West Ham United, huliganism och punkrock.