Sidospåret leder rakt fram rätt in i mål

Liptones – Sidospår (CD/Vinyl/Digital)

För mig är Liptones en ny bekantskap (även om jag sprungit på deras namn flera gånger i olika sammanhang) som jag skulle vilja beskriva innehållet på deras senaste skiva ”Sidospår” som skacore, ungefär som The Mighty Mighty Bosstones, fast den här gången på svenska. Man kan höra influenser från allt ifrån punk via hardcore, 2-tone ska och ska till gammal skön 60-tals soul. Det är skönt svängigt trallvänlig ska med skönt blås.

En regnig dag som den här när det blåser hårt så att det verkar som om regnet faller från alla håll är det svårt att ändå inte le när man går runt med Liptones i lurarna. Det är positiv musik som träffar lika rätt som en frispark över muren rakt upp i krysset helt otagbart för målvakten. Det är omöjligt att inte känna sig positiv till den här skivan. Låten ”Stunder i moll” är så jävla underbar att jag små dansar runt på en folktom mörk pendeltågsperrong när klockan börjar närma sig midnatt och det är kallt.

Den stora frågan som skivan bjuder på är om det är totalt briljant eller totalt löjeväckande dåligt att göra en svensk version av Jimmy Cliffs klassiker ”The harder they Come” (som här går under titeln ”Ju större dom är”). Jag lutar åt det förstnämnda även om jag fortfarande är något osäker.

Jag skulle gärna vilja hitta något att vara negativ och hitta nått att änmärka på det är omöjligt för Liptones har slagigt ett hål i hjärtat och satt sig själv där. Det är fullständigt briljant och utan minsta tveksamhet får den här skivan Punkezines högsta betyg.

Betyg 5/5

Annonser

Kärlek vid första lyssningen

IMG_20140921_112923

Shemales – Shemales (10″)

Kärlek vid första ögonkastet. Kärlek vid första lyssningen. Shemales är totalt lysande och så fruktansvärt simpelt. Bland det bästa jag hört på år. Som en uppercut på nästippen av en Iggy pop fylld av anabola blir jag golvad av deras simpla och dunder sköna powerpunk som är som en blandning av Turbonegro, New York Dolls och The Hives.

Allt från valet av bandnamn och alteregonamn (Dirty Harriet, Donna Thunders, Sandra Bollocks) till låttitlar (ex. Panty sniffing addict, Wake up the dead) och texter (You suck like a cunt) gör att man både garvar, gapar med och helt frenetiskt dansar runt i lägenheten mitt i natten och spelar luftgitarr värre än en Keith Richards på speed. De här Stockholms gubbarnas musik är ta mig fan helt magiskt bra. Ibland måste musik ha totalt avsaknad av allvar och ändå tas på allvar.

Betyg: 5/5

Alkberg ger sig in i valdebatten

Mattias Alkberg (tillsammans med Södra Sverige) ger sig in i valdebatten, med den här underbara anti-alliansen låten. Antagligen en av de bästa låtarna i ämnet politiker sedan Ebba Gröns Pervers Politiker.

 

Ommöblerat

Djävulen Möblerar Om – Universum i en kub (7″)

”Djävulen Möblerar Om” ska enligt rykten (eller fakta) på internet vara en nystart av Malte X fast under ett nytt namn. Malte X var ett band som jag mer eller mindre avfärdade per automatik på grund av det töntiga namnet, vill förvisso påminna mig om att jag hörde dem någon gång utan att deras musik lockade till mer än så.

Men nu har Djävulen Möblerar Om släppt sin första sjutumssingel och band som släpper sjutummare måste ges en ordentlig och ärlig chans att få visa vad de går för. Det som dånar ur högtalarna när plastbiten ligger på skivtallriken är något som faktiskt känns lite små intressant, det är småskitig svenskspråkig punk som skulle kunna vara hämtad från 90-talet men i en något mer modern och tyngre tappning.

Däremot upplever jag att det är något som hindrar musiken och låtarna att ta det där riktiga klivet in i den riktigt höga klassen. Delvis kan det bero på att låtarnas refränger upprepas lite för många gånger vilket gör att det känns som man får refrängerna nertryckta i halsen. Fast på det hela taget en ganska okej debut.

Betyg 2

En (bra) väg ut

Perkele – A Way Out (CD/LP)

I dagarna har Perkele släppt sitt senaste giv, ett fullängdsalbum med namnet ”A Way Out”. Det som möter lyssnaren är 10 välspelad skinhead/Oi! låtar med bra klass. Det är sköna medryckande allsångsvänliga texter och låtar med bra drag. Bäst tycker jag att låtarna ”Believe” och ”A Way Out” är. Sen får jag inte glömma den fenomenala ”Dedicate to Nothing” som är ett dedikerat knytnävsslag till ”the retarded upperclass scum worldwide”.

Men tyvärr tycker jag precis som när jag hörde senaste plattan ”Forever” att produktionen är på tok för mesig, ren och för tillrättalagt. Jag skulle gärna se att plattan skulle vara något skitigare och råare i sitt ljud. Men på det hela taget en bra punkplatta som bör tilltala de flesta som gillar Oi! och/eller streetpunk.

Men som avslutningen måste jag bara be bandet tänka över vilka som gör deras pressutskick. När man har ett pressutskick som börjar med: ”… som måste ha det coolaste bandnamnet ever…”, då börjar de osa katt. Det är bland det töntigaste och mest skitnödiga jag läst. Sluta med sånt, SNÄLLA!

Betyg: 3

Som ett Crass för en ny generation

EP II cover art

Deadbeat Fleet – DBF #2 (CDR/Digital)

Tyskarna i Deadbeat Fleet skulle kunna beskrivas som om Iggy Pop & The Stooges kring Raw Power slås ihop med melodisk hardcore kryddar lite med indierock och sedan låter musiken dras igenom ett anarkistiskt DIY-filter. Det är energiskt, argt, hårt och skitigt men samtidigt melodiskt och melankoliskt. Sju låtar på knappa 30 minuter är alldeles utmärkt längd för denna musik som bara blir bättre ju högre den spelas.

Med tanke på titeln DBF#2 är det uppenbart att det är bandets andra utgivning och båda är utgivna av bandet självt och delas ut gratis av bandet till den som frågar (finns även gratis på bandets bandcamp). Detta tillsammans med bandets uttalade ovilja att bli hönsade av musikindustrin och bli en framgångssaga får mig närmast att dra paralleller med The Crass. Jag kan säga att jag redan väntar på att få höra mer av de fyra grabbarna från Ruhr-området bjuder på, för deras musik är frisk och fungerar som en välbehövlig fläkt i tider när mycket som släpps verkar gå genom samma filter. Deadbeat Fleet påminner säkert om mycket som du har hört tidigare, men inget låter precis som Deadbeat Fleet och det är tyvärr inget som man kan säga om alla band idag.

Bästa låtarna är ”Tempid Promiser” och ”Writers Block”.

Betyg 4

Handen på hjärtat, det här är bra

Asta Kask – Handen på hjärtat (CD/LP)

Ett som är säkert och det är att Törebodabandet Asta Kask inte har försökt att mjölka ur allt ur sitt namn de senaste dryga 30 åren (och det är något som de ska ha en stor eloge för). Sedan tidigt 80-tal har man släppt ifrån 2 fullängdare, ett gäng briljanta singlar och någon splitutgåva här och där. Nu med Handen på Hjärtat släpper man sitt blott tredje fullängdsalbum.

Jag ska villigt erkänna att jag är positivt överraskad över hur bra nya Asta Kask låtar låter år 2013, eftersom jag var tveksam till skivan innan den letade sig in i stereon. Sen tog det ett par lyssningar innan den visade att den faktiskt håller ganska bra.

Precis som vanligt är det textbaserad snabb trallig punkrock som gäller. Vi får med andra ord ungefär det som vi kunde förvänta sig. Bäst blir det i den inledande USA-fientliga ”Världens räddaste band”. Efter det går skivan något upp och ner, men trots några få tråkigare låtar lyser guldkornen (vilka är ännu flera) än starkare och därmed upplevs skivan som bra. Andra låtar som är skivans riktiga höjdpunkter är ”Folkets arme” och ”Vredens barrikad”.

Betyg 3

Min nya kärlek

Tyred Eyes - Ghost 7" EP cover art

Tyred Eyes – Ghost EP (7″)

Tyred Eyes ger oss skönt popiga men ändå primitiv garageaktiga punkrocklåtar med skönt driv, energi och en skön känsla. Det är en viss partykänsla som infinner sig men även känsla av melankoli i en briljant kombination. Med stabil rytmsektion i form av Erik Toresson på bas och inlånade Olle Björk på trummor skapar man en fast och näst intill orubblig grundpelare att utgå ifrån. Plus på det fenomenala sättet som båda gitarristerna Johanna Hellqvist och Martin Toressons röster kompletterar varandra gör att jag nästan känner ett kärleksrus, och frågan är om det kan bli mycket bättre.

Med fyra jämnstarka låtar är Ghost EP något av det bästa jag hört under 2013. Det är knappt att jag kan sluta lyssna, vill bara vända på sjuan och lyssna ännu en gång. Så jag gör det nu och tills nästa gång passa på att införskaffa denna om du inte redan gjort det. Du borde inte ångra dig!

Betyg: 5

Norrländsk aggression

Kronofogden - Käftarna Maler 7" limited edition

Kronofogden – Käftarna maler (7″) (Blindead Production)

Bandet Kronofogden från Hudiksvall mixar det norrländska svårmodet med ren och skär aggression. Rent musikaliskt är Kronofogden tudelat med ena foten i amerikansk västkust hardcore och andra foten i svensk kängpunk. Däremot är mixen de skapar av dessa former av punk allt ifrån tudelad, det är en glassklar smocka i solarplexus.

Nya sjuan ”Käftarna maler” är precis som de av föregångarna jag hört på gränsen till lysande (som exempel var Kronofogden representerade på min best of 2012 med sin split med Inkvisitionen). ”Käftarna maler” innehåller fyra låtar som alla visar bandet från sin garanterat bästa sida. Men det är i den avslutande låten ”Det finns inte mer” som de lyckas med konststycket att få brutalpunk att låta episk. Låten är en saga om hembygden som både avfolkas och av kapitaliseras och sedan i slutändan dö ut eller fortsätta finnas som något av ett spöksamhälle i den svenska landsbygden.

Helt enkelt en jävla bra skiva!

Betyg: 4

Musikens Se7en

Cover_Senap

Senap – Som synderna är sju (CD)

Ni vet hur det är man kommer hem helt slut, efter alldeles för många timmar på jobbet, och sätter sig på toa och kollar igenom posten. Jag öppnar ett brev och vecklar ut en sida av tidningen ”Smålänningen”s dödannonser, första tanken är vem fan har jag retat nu då!? Sedan ser jag skivan som tidningen är invirad runt en skiva med Ljungbys Senap. Här snackar vi om morbida grabbar.

Dessa morbida tendenser i lanseringen av skivan passar bra med tanke på att skivan, ”Som synderna är sju”, är ett konceptalbum om de sju dödssynderna. Personligen brukar jag ha ganska svårt för konceptalbum, men här spelar det inte så stor roll eftersom alla sju låtarna är självstående och avhandlar varsin dödsynd utan att vara sammankopplad i någon svårbegriplig story med de andra låtarna.

Musikaliskt är Senap något som skulle klassas för trallpunk och skulle närmast kunna jämföras som Dia Psalma utan folkmusikinfluenserna, och i vissa etapper av låtarna är starkt influerade av (ganska melodisk progressiv) thrashmetal. Just de progressiva thrashmetal partierna är det som lyfter låtarna och blir en naturlig stämningsskapare, för att sedan explodera in i sköna trallpunklåtar. Låtarnas texter är övervägande bra och ganska ofta riktigt bra, jag är imponerad över basisten Ellard’s ordvrickande lyrikskrivande. Allra bäst tycker jag det är i låten ”Lättja” (vilken är den bästa låten på skivan) och speciellt partiet: ”Känslokall beskådar jag kosmos/ Ensam med mina irrbloss/ Biten av den eviga frosten/ Håglös inför alla måste”. På det hela taget en bra skiva.

Betyg: 3