2013 – årets som gick

Så här bättre än sent än aldrig kommer Punkezines årsbästalista, och i och med detta kan vi stänga år 2013 för gott och se framåt mot 2014 för fullt.

ÅRETS BÄSTA ALBUM

10. Dalaplan – Dalaplan (Efter flera fenomenala singlar släppte de ifrån sig ett av årets bästa album – popkänsla, punkenergi, garagekänsla allt i ett.)

9. Sista Dansen – Låt Vingarna Brista (Från ingenstans kom den här plattan, som en stor överraskning. Innehåller den bästa svenskspråkiga postpunken man kan någonsin önska sig.)

8. Terror – Live By The Code (Los Angeles finest, hardcore utan den minsta form av pardon. Står du i vägen kör de över dig.)

7. City Saints – Kicking Ass For The Working Class (Albumtiteln säger allt om vad det här är. Oi!-doftande street-sväng av den absolut bästa skolan.)

6. Old Firm Casuals – For The Love Of It All… (Störtskön samling med mestadels splitsingel låtar som kommit under de senaste åren. Men är väl värd en plats på årsbästalistan eftersom den här streetpunken har snurrat oändliga gånger under året.)

5. Tysta Mari – Musiken (Poppunk med både hjärna, hjärta och hårdslående lyrik som inte lämnar någon oberörd.)

4. Vånna Inget – Botten (Den skiva under året som flest gånger har fått mig att känna mig melankolisk på ett positivt sätt.)

3. Dobermann Cult – Lions Share Of The Dog Years (Huvudstadens bästa band, levererar en skiva som jag använda som skolboksexempel på varför jag älskar punk – hårt, snabbt, kort, aggression, hjärna och hjärta.)

2. Gatans Lag – Från Fest Till Arrest (Lika bra om inte bättre än när den kom tidigt i våras. Svårt att inte älska denna Oi!-doftande rock med skönt blås.)

1. Hårda Tider – Scandinavian Hardcore Insanity (Årets bästa album. Underbart bra hardcore. Och en påkostad release med tjockt häfte med streetartfotografier både i CD och vinylversion. )

ÅRETS BÄSTA SINGLAR

6. Kronofogden – Käftarna maler (En stenhård totalsågning av samhället.)

5. Headons – På Svenska (En något snällare totalsågning av det svenska samhället.)

4. Iron – Sex Positive Hardcore (Straight Edge hardcore som levererar en käftsmäll på allt vad heteronormativitet heter.)

3. Bäddat För Trubbel – Folk Borde Bry Sig Lite Mer (Stökig skånsk garagerock som får Bob Hund att framstå som tråkiga och ointressanta.)

2. Tyred Eyes – Ghost (Underbar punk med stor dos av popsensibilitet, på det hela taget en av mina stora favoriter från året.)

1. 45 Adapters – Dress Well Drink Heavily (I min bok årets absoluta höjdpunkt – vad hade året varit utan den här underbara juvel? Innehåller 3 kanonlåtar som piskar rumpa på nästan allt jag hört de senaste åren. I ett gränsland mellan Oi!, ska och northern soul levererar New Yorkborna i 45 Adapters grymt skön workingclass musik som passar alla livets stunder.)

ÅRETS BÄSTA KASSETT:

1. Bäddat För Trubbel – Spelar Alf Robertsson (Jag kan redan nu hälsa att jag inte har superlativer tillräckligt vassa för att förklara hur jävla bra kassetten är. Dess innehåll är fullsprängd med folkligt vemod som både smärtar och gör en lycklig på en och samma gång. Skåningarna i Bäddat för trubbel har på något märkligt sätt gjort Robertssons visor till sina egna och behandlar dem ömt och fint. LYSANDE!)

ÅRETS LÅT:
Kartellen feat. Timbuktu – Svarta Duvor & Vissna Liljor

Inte punkrock, men den låten som säger mest om året och landet vi lever i. Och är lätt den viktigaste låten. Sen att det blivit en snedvriden debatt efter känns något märkligt. Speciellt när nöjesjournalister hävdar att det bara är i hiphopen man bryr sig. Get a grip säger jag, tänk lite längre än era sönderknullade nyhetskanaler. En av de låtar jag lyssnat på flest gånger sen den släpptes sent i höstas.

ÅRETS KONSERTER:

6. Dobermann Cult – Skarpnäck, Stockholm (Har haft flera möjligheter att se bandet under året, men annat har dykt upp. Men när de i Skarpnäck öppnade för Hårda Tider och H2O var de lika briljant som de brukar – vilket är enormt bra.)

5. Argy Bargy – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Fenomenalt kul att få se dem live för första gången. Levde verkligen upp till förväntningarna jag hade – riktigt bra!)

4. H2O – Skarpnäck, Stockholm (Totalt sanslöst drag från första till sista sekund i en lokal som redan från början var fylld till bristningsgränsen och inte innehöll många molekyler syre. Tack till Stockholm Straight Edge för den bokningen.)

3. Propaghandi – Putte I Parken, Karlstad (Stort att få se detta band och de levde upp till förväntningarna – mycket bra.)

2. Neurosis – Bråvalla, Norrköping (En av de riktiga ljuspunkterna i en i övrigt ganska medelmåttig eller rent av dålig festivalupplevelse. Green Day har precis gjort bort sig kapitalt, folk börjar röra sig mot grindarna och gå hem. Själv letar jag mig tillsammans med ett fåtal andra till en av de mindre scenerna. Och får mitt i natten höra ett band som totalt spelar skiten ur allt och alla under festivalen. Och helt besparat från allt vad jobbigt publikfrieri heter – inte ett tack inte ett hej, bara sin grej sen av. Ibland är det skönt.)

1. Gatans Lag – Pretty Shitty Kjell Festivalen, Stockholm (Ord räcker inte till, årets lätt bästa spelning.)

ÅRETS KULTURGÄRNING:

Micke Sörling/Sörlings Svinstia

Nog för att alla vetat om att punken är en välspridd udnerjordisk företelese och rörelse som inte bödvändigtvis behöver vara i samkland med mainstream kulturen och samhället. Sörlings fina samling med örhängen från 90-tal/00-tals demoinspelningar är beviset för det. Det är också ett bevis på att punken är en seg djävel som kommer vägra dö! Länge leve underjorden! Länge leve Sörling!

ÅRETS FILM:

East end Babylon: Intressant dokumentär om Cockney Rejects. ”There were only three ways out of the East End: Football, Boxing and Rock n Roll”. Och Cockney använde sig lika mycket av alla tre. Det här en story om Londons arbetarkvarter, kärleken till West Ham United, huliganism och punkrock.

Annonser

Punk mot rasism

Stockholms fenomenala och gemytliga konsertlokal och kafé, Kafé 44, blev under natten utsatt för skadegörelse med rasistiskt och nazistiskt budskap. På tisdag 14/1 kör man därför en spelning mot rasismen. Har ni möjlighet, gå dit och visa ert stöd.

På scenen står Psykbryt och Projekt 9, plus en vid denna tidpunkt ej bekräftat band. Även Nathan Hamelberg kommer vara där och snacka. Mer info finns på:

https://www.facebook.com/events/1395495640700876/

Bad Religion på Gröna Lund

Det var en varm och solig sommareftermiddag som gick över till en varm och kvalmig kväll och där vid kravallstaket satt jag och väntade på att Bad Religion skulle äntra Gröna Lunds scen. Varmt, svettigt och cirka en och en halvtimme senare var jag både hes och nöjd efter en lysande konsert fylld av allsång från den digra katalogen av låtar som Bad Religion producerat sedan starten för över 30 år sen.

Det enda som egentligen talar emot konserten var platsen där den spelades, Gröna Lund och en så pass stor utomhusscen gör sig inte speciellt bra i punksammanhang. Vilket i detta fall gjorde att energin och kontakten mellan band och publik blir något lidande. Men detta till trots levererar de gamla universitets punkarna Bad Religion något av det bästa jag sett på Grönan.

Och till den överförfriskade snubben som försökte få igång en fight med mig under låten ”Fuck You” genom att knuffas och skrika Fuck You i mina öron, jag hör värre saker av 9 åringar på mitt jobb varje dag – så FUCK YOU!

Betyg 4

Putte i Parken

Månadsskiftet juni-juli var en hektisk period för mig när det gäller konsertbesök, två festivaler på en dryg veckas tid. Först Bråvalla som redan har avhandlats här Punkezine och sedan Putte i Parken som du kan läsa om här. Putte i Parken hade allt som inte Bråvalla hade kan man säga, visst hade Bråvalla på pappret bättre och större artister. Men å andra sidan hann man inte se bråkdelen av allt man skulle velat se eftersom man var tvungen att spendera tid på att röra sig emellan scener och stå i kö så fort man skulle göra något. På detta var Putte bättre, kortare köer och avstånd vilket gjorde att jag kunde se allt det jag ville se och lite till. Och stämningen på Putte i Parken var betydligt trevligare. Mer av en folk- och familjefest än en överbelamrad festival med människor över allt som Bråvalla visade sig vara.

Onsdagen:

Är vid Mariebergsskogen där festivalen håller till redan innan de öppnar, eftersom jag är nyfiken på Browsing Collection som lirar något som kan beskrivas som en fartfylld hybrid av Mötley Crüe och trallig punkrock. De fyra tjejerna från Västergötland startar upp festivalen, på NEMIS-scenen, på ett tämligen imponerande sätt. Det som är mest bestående är energin och den kaxiga attityden. (3)

Sedan väntade ett gäng andra band på NEMIS-scenen där mindre etablerade akter fick speltid Reveal och deras depressiva nu-hardcore och tillräckligt bra för att lyssna hela konserten – men mycket mer än så var det inte. Medan Pelikhan och deras bluesrock allmänt var ganska sömnigt. Några timmars väntan där jag lite tveksamt kollar på Timo Räisinen och Miles Kane.

På den sköna och fina teaterscenen håller Johan Johansson hov och blandar och ger mellan allt från KSMB och fram till den senaste soloskivan. Det tar sig väl aldrig riktigt ordentligt och han gör inte den bästa konsert jag sett honom göra, men helt klart bra. (3)

Sen sover jag mig igenom Johnossi som lanseras som en tvåmannaakt, vore synd att påstå att de fortfarande är det. Väldigt många på scen för att vara två stycken i alla fall.

Festivalens absoluta höjdpunkt, kanadensiska Propagandhi, gör entré efter lite stökigt tjafs framme vid scenkanten mellan publiken, bandet och funktionärerna om vida fansen skulle få stå framme vid scenkanten eller vara tvungna att sitta på teaterscenens stolar. Det slutade med vinst för bandet och publiken. Med andra ord blev det en ganska sedvanlig punkkonsert. Och vilken konsert det blev något av det bästa jag sett under festivalsommaren 2013. Det börjar något sömnigt för att sedan ta sig ordentligt fram mot mitten och slutet av konserten. (4)

Kollar lite snabbt på The Darkness men sätter skrattet i halsgropen när jag inser att de fortfarande verkar ta sig själva på alldeles för stort allvar.

Torsdagen:

Torsdagen bjuder inte speciellt mycket i min smak, men känner mig ändå tvingad att åka dit och kolla lite. Ser Neverstore vilka gör en faktiskt gör en konsert som är bra mycket bättre än vad jag någonsin kunde hoppats på. (3)

Hardcore Superstars däremot är alldeles för sömniga och gör antagligen massa människor lyckliga men jag längtar mest hem till sängen. (1)

Men trots längtan efter sängen stannar jag kvar för att se Lillasyster vilket visar vara ett ganska bra val ändå. Man blandar mellan sina egna låtar, sin något märkliga cover på Rihannas Umbrella och gamla sköna LOK-låtar. Tyvärr måste jag säga att det är LOKlåtarna som verkligen tar fart och blir bra. Och av någon anledning sitter jag och bara tänker på Skitsystems briljanta hyllningshån till LOK på konvolutet till Enkelresa till rännstenen: Skitsystem står när LOK faller. Och lite så är det över hela konserten, Lillasyster i all ära men hade något mer intressant band lirat hade inte en jävel brytt sig. (3)

Fredagen:

Ja, se på fan – jag lyckas på någon vänster lura med min något musik ointresserade polare Martin på festivalens två sista dagar. Vi börjar att se Nocturnal vilka körde sin Sabbath inspirerade 70-tals rock, inte jättelysande men ändå helt okej. (2)

Nästan pinsamt att skriva på den här bloggen men Pugh Rogefeldt imponerar och kör ett avslappnat set med låtar från första skivan fram till några nya osläppta låtar. (3)

Skottarna i Uncle Acid and the deadbeats var en överraskning av stora mått och hade de spelat något kortare set så hade deras maniskt långsamma och doomiga stonerrock varit fullständigt lysande men tyvärr malde de på något för länge. (3)

Jag gillar inte Västerås direkt ganska tråkig och fyrkantig stad men jag gillar Looptroop Rockers. De är riktigt bra rent generellt men bäst blir de i sina svenska låtar. (3)

Bäst på lördagen måste jag ändå säga att Victor and the blood är. Det är skitig garageaktig punk som skriker lika mycket av The Small Faces som av The Hives. Men det mest bestående menet efter konserten är vart fan är basisten – satt killen bakom scen eller körde de basspåren på någon form av clicktrack? Kort och konsist utan massa krångel. Skönt med band som fortfarande kan inse att less is more ibland. (4)

Släntrar in i slutet av The Sounds konsert och inser att de var bra mycket bättre på en mindre scen på Putte i Parken än på en stor scen på Bråvalla. Kollar lite på när Håkan Hellström drar igång sin show.

Går sedan och kollar när The Nomads maler på och gör en lysande spelning fram nästan ingen publik alls. Jävligt tråkigt, men och andra sidan ganska skönt att man var några få som fattade att man inte alltid måste välja den största artisten för att få riktig skön musikunderhållning (3)

Lördagen:

Ulf Lundell är en man som är fenomenal i sina bästa stunder men fullständigt outhärdlig när han är på det humöret. Kollade en stund fram tills det var tråkigt och återvände efter en annan konsert för att komma till det faktum att det fortfarande var sömnigt och ruskigt tråkigt.

Free Fall däremot var ruskigt sköna killar. Skön svängig bluesrock med stora influenser från 70-talets stora namn. Kan inte på något sätt säga att jag ångrar att jag valde att lämna Lundell konserten. (4)

Däremot var lokala Sparzanza något tråkigare än vad jag hade hoppats på. Men man kan och andra sidan inte få allt alla gånger. Och The Black Crowes var så ruskigt sömniga att jag inte ens vet var jag ska börja. Medans Amanda Jenssen överraskar till det mycket positiva. (3) Och sen hade vi skämtet Scooter som hade fått äran att avsluta festivalen. Här kan vi snacka humor på hög nivå, polaren fattade inte varför jag stod och garvade under första 15 minuterna av konserten. Alltså om tyskar vill bli tagna på allvar ska de nog fundera på vad för skit de väljer att skicka ut på turne.

Bråvalla – 3 dagars musik festival

Bråvallafestivalen, lervalla eller var det kövalla? Egentligen ska jag inte snöa in på de saker som festivalarrangörerna kunde gjort bättre och bör förbättra till nästa år, för det finns flera aspekter. Nu ska vi istället fokusera på musiken som spelades på festivalen. Visserligen inte all musik, eftersom jag inte kunde se allt kommer jag att fokusera texten på de konserter jag såg i sin helhet eller de jag såg stora delar av.

Torsdagen – en regnig premiärdag

Gogol Bordello gjorde entre samtidigt som småregndroppar började ramla från den allt mörkare sommarhimlen. Som vanligt, och den tidiga timmen tilltrots, bjöd de på energisk dansvänlig gypsypunk av ganska hög klass. Tyvärr lyckades de aldrig riktigt komma upp i sedvanlig klass förutom på ett högst fåtal låtar. (3)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa band att få min fulla uppmärksamhet skulle föga förvånade bli de uppskrivna och allmänt hyllade metalpåvarna i Ghost. Ett band vars musik jag de senaste åren fallit pladask inför. I sin smått fenomenala hemlighetsfulla aura med dolda personligheter och små stilfulla masker och en predikande inverterad påve som frontfigur är det mycket som talar för att det ska bli bra. Men tyvärr faller det lite pladask på sitt eget grepp. Visst musiken är lika bra som på skiva. Men trots maskerna förlorar bandet så fort man ställer sig på scenen magin runt sin image. Och när sedan man tackar och pratar på svenska med publiken så tappar man ännu mer. Imagen kring musiken och bandet känns ju redan från början som att den ska vara mörk, men resultatet av konserten är att allt snarare känns sockersött än ont, hårt och satanistiskt. (2)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här efter skippar jag ett av de stora dragplåstren för festivalen Paramore och letar mig mot en mindre scen för att se om jag kan hitta något bra i väntan på The Gaslight Anthem. Jag hittar The Editors som för mig är ett helt okänt band som lirar något som kan beskrivas som ett modernt Joy Division. Jag blir överraskad till det positiva och inser att det här ett band som jag i framtiden ska lyssna in mig mer på. (3)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett band som jag lyssnat enormt mycket på de senaste 4-5 åren är The Gaslight Anthem, ett amerikanskt rockband med klara punkinfluenser – ungefär som Bruce Springsteen goes punk. Jag har sett dem live förut och har inte varit så där mäkta imponerad, jag hoppades på en förbättring medans jag stod och väntade i den kalla regniga sommarkvällen. Tyvärr trots fint publikmottagande lyckades inte bandet att leverera till de förväntningar som man kan ha med tanke på hur bandet låter på studioinspelningar. (3)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kvällens stora avslutningsakt, tyskarna i Rammstein orkade jag mig inte med. Tyvärr alla Rammstein fans men måste man ha avancerad scenshow med ljus, eld och fyrverkerier borde det betyda att man har det för att dölja något som man saknar musikaliskt. Så jag kollade några få låtar men inget som föll mig i smaken.

Fredagen – dagen då stora delar av rockeliten kördes över av 3 tjejer från Stockholm

Los Angeles hardcore var representerade på Bråvalla i form av Trash Talk. Ett band som antagligen gav mer jobb åt funktionärerna än något annat band på festivalen. Under konserten försökte publiken att crowdsurfa och stagediva från kravallstaketet vilket inte funktionärerna tyckte var okej. När sedan sångaren rycker åt sig en gulreflexväst av en av funktionärerna och själv försöker sig på crowdsurfning då blir det liv i den lilla publiken framför scen. Basisten klättrar upp i högtalarställningen och fortsätter en kortare del av konserten där uppifrån. Helt vilt och galet med andra ord. Men musikaliskt tar det inte riktigt grep någon gång. Sen kan man ju fundera på hur man tänker när man bokar ett hardcoreband och inte tillåter stagedives osv, det säger emot sig själv ganska ordentligt. (2)

Detta bildspel kräver JavaScript.

”FUCK All Time Low” står det klart och tydligt på backdropen på den stora scenen. Och sällan har en backdrop skrivit hela recensionen själv. Tråkig, gullig, poser popig punk som försöker väcka till liv alla framför stora scenen. Lyckas mindre och de enda som hoppar och skuttar är den senaste generationen av MTV-kids. I min värld är All Time Low bara en trist mellanakt på något som förhoppningsvis är bättre. (1)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hela festivalens största ljuspunkt bjuder The Hives wannabeerna i Royal Republic på. Intensiv energisk och kaxig punkgaragerock som det slår fullkomligen gnistor av. Helt klart jävla bra helt enkelt. (5)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Återigen vandrar jag rent allmänt runt för att hitta något av intresse att lyssna på och återigen hittar jag något intressant vid en av de mindre scenerna nämligen Frank Turner & The Sleeping Souls. Det visar sig vara skön akustisk singer/songwriter rock uppbackat av ett band med rocksättning och influenser av folkmusik. Fint! Bäst är när han försöker sig på en översättning av sina låtar till svenska, gensvaret är enormt. Helt klart en artist som jag vid tillfälle kommer lyssna närmare på. (3)

Detta bildspel kräver JavaScript.

På den lilla demoscenen innebyggd i en flygplanshangar hittar jag ett av festivalens bästa band och ett pärlörhänge till spelning. Heavy Tiger är 3 tonårstjejer från Stockholm som fullkomligt kör över stora delar av den rockelit som kommit till Bråvalla den här sista helgen i juni. Med en skön blandning av gubbrock ála Led Zeppelin och AC/DC och härligt hungrig attityd får man känslan av att det är ett nytt Runaways man precis har bevittnat. (4)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag flöt förbi spelningar med bland annat The Walking Papers (som av någon anledning inte hade med sig Duff McKagan) och Danko Jones utan att fastna vid dem allt för länge.

Green Day var mitt nästa mål, och egentligen den stora anledningen till varför jag löst Bråvalla biljetten från första början. Men å så gruvligt lurade på konfekten jag blev. Stämningen och förväntan bland publiken i det fenomenalt stora publikhavet är på topp innan bandet går på scen. Men det som möter mig när jag står där är som en sömning men väl resigerad klassenstimme som bara blir intressant vid några få tillfällen. Och tyvärr är två av dessa tillfällen när man tar upp någon från publiken. Låtar som i originalutförande är knappt 3 minuter blir 4 kanske 5 minuter för att Billie Joe Armstrong ska få igång en publik till allsång. Hade detta hänt en gång så fine, men det händer säkert bort mot tio gånger. Jag saknade frenesin och energin som jag hört på tidigare liveinspelningar. Sedan alla dessa idiotiska överdrivna proklamerande om att de älskar publiken, landet och så vidare blir bara parodiskt. Det var en gång i tiden när Green Day stod ut som ett av MTV-banden som faktiskt fortfarande hade någon form (om än liten) punkideal. Men av detta finns inget kvar, man är bara en tråkig parodi av sig själva. Gruvligt lurad känner jag i efterhand att jag borde ha tagit mig till scenen där Kvelertak spelade istället, men så blev aldrig fallet. Så snart Green Day gick av scenen dog en stor del av den fascination som jag haft för bandet. Och det sjukaste är när jag lämnar området framför scenen är att jag hör flera personer säga att det var det bästa de sett, ursäkta men var vi på samma konsert? (1)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med detta totala nederlag som Green Day bjöd på är det tur att några mossiga gubbar från Kalifornien (precis som Green Day förövrigt) näst upp på tur. Att beskriva Neurosis musik är tämligen omöjligt, den bör höras. Men vad som är klart är att det är det mörkaste av det mörkaste, tungt och långsamt och jävligt mörkt malande. Utan den minsta hälsningsfras och utan den minsta tack eller något sådant maler Neurosis på i en och en halv timma och bjuder den minimala publiken som fortfarande är vaken på en musikalisk föreställning utan dess like. Lämnar lika obemärkt, utan minsta tack, som man gjort entré. Hårdaste men skönaste godnattsångerna man kan uppleva. (5)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagen – känns som dagen efter lite grann

På grund av regn och en väldigt tidig morgon eller sen kväll (beroende hur man ser på det) dagen innan kom jag inte till festivalen förrän när eftermiddagen börjat lida mot kväll.

Linköpingsbördiga Night kändes som ett självklart val att kolla närmare på. När man ser dem på den lilla hangarscenen är det som tiden stått stilla sedan 1985. Det är skön retrohårdrock av parodiska mått. Men på något obegripligt sätt glider sig killarna i Night förbi töntstämpeln trots att eller kanske bara för de går i varenda cliché när det gäller 80-tals metalen. Efter konserten vill man bara hem och damma av gamla hårdrocksvinyler om tomtar, drakar och troll. (4)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Thåström gör under 2013 enbart ett gig och det gör han på Bråvalla festivalen. Det är som att se en galen professors långsamma musikshow. Bra val av låtar tycker jag han bjuder på den gode Thåström, bäst var ”Miss Huddinge 72” och ”Axel Landqvist Park”. Däremot har han och bandet en förmåga att dra ner deras tempo något enormt. Som encore spelar Thåström den gamla Ebba Grön hiten ”Die Mauer” själv på en akustisk gitarr. Vilket ter sig som en ganska fin avslutning av hela Bråvalla festivalen. (3)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alonzos releasefest

Gissningsvis vet inte förbandet ”Cunts and Pricks” hur bra deras bandnamn faktiskt är, deras namn sammanfaller ganska väl med den känslan jag får när jag ser dem spela. Hade den här recensionen varit på engelska kanske den fått just den titeln, för det som ”Cunts and Pricks” levererar är inte speciellt bra. Det må vara välspelat, men jag upplever det mest som tröttsamt och tråkigt. Visst spelar de massa sköna coverlåtar med grunden i brittiska 77-punkens välkända diamanter (Sex Pistols, The Clash och The Damned), en del svenska klassiker (typ The Rude Kids), några Ramones låtar och en handfull andra låtar. Låt mig säga att jag hyser den största respekt vad dessa herrar gjort tidigare i sina karriärer så om det är i punk- och garageband eller som filmexpert i tv. Men när de spelar ”Blitzkrieg Bop” på tok för långsamt och energilöst förstår jag inte vitsen. Kanske är jag totalt fel målgrupp med tanke på att ett par medelsålderskvinnor framför mig uppenbarligen tyckte det var väldigt bra. (1)

Kvällens höjdpunkt Alonzo & Fas 3, som kvällen i fråga firar sitt nya album med en gratis releasefest på Debaser Medis, river precis som vanligt av klassiker efter klassiker (från KSMB till Stockholms Negrer) mixat med ett par nya låtar. Det är alltid kul att se Michael Alonzo på scen, eftersom det är få sångare som är så karaktäristiskt levande i sitt scenframträdande som Alonzo, han sjunger, gapar, skriker och lider sig igenom låtarna så till den milda grad att han nästan inte har någon röst kvar i slutet av spelningen. Det är även sällan man ser en artist vara så tacksamt glad av publikbemötandet som den uppenbart känslosamme Alonzo. Bandet imponerar för kvällen med ett sedvanligt driv, och stor eloge till den vikarierande bassisten som tydligen bara repat i 4 dagar men ändå lirar mer eller mindre felfritt. Bandet får besök på scenen av Håkan Sörle till vardags gitarrist i briljanta Baboon Show och sedan ett besök av Nicke Andersson (Hellacopters osv). Under låtarna med en extra gitarrist drunknar tyvärr Alonzos röst av den extra gitarren (kanske berodde på min position mitt framför extra gitarristen) . Detta är en av konsertens stora nackdelar, som tyvärr drar ner betyget. Som helhet inte Alonzo & Fas 3 bästa konsert men helt klart en trevlig konsert. (3)

Vatten, vatten – ge mig vatten

Den 3 maj är en stockholmskväll som går i hockey-VM:ets och en överdrivet folklig rockikon från New Jersey, överallt ser man folk som ska på dessa två arrangemang. Men ett mindre gäng på kanske 100-200 stycken letar sig till en trång och svettig lokal i ett industriområde i utkanten av tunnelbanans ändhållplats, Skarpnäck, för att se punk- och hardcoreband på toppnivå.

Första bandet, Our Heart And Soul, på scen får ett ganska sömnigt och lamt mottagande av publiken, dock inte helt utan anledning med tanke på grabbarnas uppenbara orutin att fånga en publik. Musikaliskt lite progressiv punkrocksdoftande rock för min smak. Men kan väl vara värda fler chanser när de växt till sig. (1)

Att även Dobermann Cult får ett kyligt och oengagerat mottagande både förvånar och gör mig förbannad. För mina tidigare erfarenheter av bandet säger att DC är ett förträffligt liveband. Vilket man återigen påvisar när man efter några låtar får igång delar av publiken, mycket tackvare sångaren Martins sedvanliga slit upp och ner mellan scen och golvet som han delar med publiken. Valet av att presentera nya låtar var intressant men tar tyvärr ner intensiteten en hel del. Men på det hela taget ett fint gig, bäst när allsången kommer igång. (3)

När Hårda Tider går på är mottagandet ett helt annat, helt enkelt fullt ös från första tonen. Folk som moshar och stagedivar hej villt. Leveransen av bandet är som vanligt något bristfällig om man jämför med bandets inspelade material, men tack vare öset på scen och publiken blir det en riktigt skön upplevelse och uppvisning i hardcore när den är som bäst. Och den mindre lokalen gör Hårda Tider gott på alla sätt, de tidigare gånger jag sett bandet har det varit på större scener, vilket uppenbarligen tar bort stor del av deras charm – här visar man verkligen sitt riktiga jag och sin intensitet. (4)

H2O som avslutar hela tillställningen tar stämningen som fanns under Hårda Tider och dubblar den minst en gång om inte fler än så. Helt fantastiskt, man visar man är ett av de bästa hardcorebanden i världen – en skruttig liten lokal i Stockholms utkanter spelar ingen roll för dem vad det verkar. Och publiken inne i denna trånga lilla lokal är snudd på ännu bättre än bandet och skapar en stämning ut över det vanliga tillsammans med bandet. (5)

Ingen, definitivt ingen, lämnar lokalen och Skarpnäck oberörd och utan svettdroppar hängande och rinnande överallt. Värmen och den syrefattiga lokalen är påtaglig speciellt så fort man tar steget ut i den kyliga vårkvällen. Och allt man känner att man behöver är vatten.

Tack åter igen till Stockholm Straight Edge, fin vecka hur ska ni kunna toppa den?

* Blev inga bilder denna gång, för någon (antagligen jag) hade glömt kamerans minneskort i datorn *

Plattan Hardcore

Årets upplaga av Firestorm Fest, som Stockholm Straight Edge brukar anordna på valborgsmässoafton, gick av stapeln i Hörsalen på Kulturhuset igår. Likt tidigare år när minifestivalen varit på annan plats hade man även i år bjudit in ett fint gäng band för att skapa en fin stämning. Och återigen verkligen visa alla närvarande att det finns möjlighet att se massa bra band, stagediva, moshpitta och ha kul utan alkohol.

(1) Disembarked

Först på scenen var stockholmska Disembarked som bjöd på en ganska fin underhållning med sin något klastrofobiska scream-emo. (3) 

(2) WolfXDown

Tyska WolfXDown, vars vanliga vokalist var tvungen att lämna återbud på grund av problem med stämbanden, fick hjälp av en inhemsk vokalist (som jag mycket väl kände igen, men tyvärr aldrig kom på varifrån – något pinsamt). Trots att bara ha haft 24 timmar på sig att repa in setet på 5(?) låtar blev det på det hela taget ett bra gig. (3)

(3) Beyond Pink

Skånska Beyond Pink var egentligen den stora anledningen till att jag köpte min biljett, de andra banden kändes mest som en bonus. För enda sedan jag hörde deras andra skiva ”The New Black” har jag varit sjukt taggad till att se dem live. Nu var det inte så att det blev riktigt så bra som jag hade hoppats på. Tyvärr känns det som att Beyond Pink gig var det med sämst ljudtryck på, hoppas innerligen att det är en känsla utan grund och tjejerna i Beyond Punk inte var missgynnade på grund av kön. Låtarna levererade de precis som jag hoppades på med stor frenesi och jävlar anamma. Men trots detta togs sig inte giget hela vägen upp till toppen. Hoppas på ett bättre gig nästa gång. (3)

(4) No Omega

Kvällens stora överraskning stod definitivt No Omega för. Jag har sett dem tidigare och inte riktigt fattat vad som skulle vara så bra med dem (som ryktet i lokalen påstod). Nu har de växt till sig och lyckas verkligen leverera på scen, det märks att de varit ute på vägarna i Europa och lärt sig spela på riktigt. Tidigare tyckte jag att de inte riktigt lyckades med att få sin svåra avancerade (emo)screamo att funka, men nu gör den det med bravur. (4)

(5) Atlas Losing Grip

Atlas Losing Grip, kan verkligen inte ha haft någon av sina bättre kvällar igår. Tråkigt intetsägande spelning med musik som kändes som det kunde ha gjorts så mycket bättre med. (1)

(6) Comeback Kid

Comeback Kid är i ärlighetens namn inget band som jag spenderat mycket tid tillsammans med, så jag har ingen koll på deras plattor och låtar (mer än några få som jag hört någon gång).  Men klart är det att efter den konserten de bjöd på igår kommer jag försöka ta tillfället i akt att kolla upp dem bättre för deras spelning gav helt klart mersmak. (3)

På det hela en schyst afton. Tack Stockholm Straight Edge och alla band för det!