Sidospåret leder rakt fram rätt in i mål

Liptones – Sidospår (CD/Vinyl/Digital)

För mig är Liptones en ny bekantskap (även om jag sprungit på deras namn flera gånger i olika sammanhang) som jag skulle vilja beskriva innehållet på deras senaste skiva ”Sidospår” som skacore, ungefär som The Mighty Mighty Bosstones, fast den här gången på svenska. Man kan höra influenser från allt ifrån punk via hardcore, 2-tone ska och ska till gammal skön 60-tals soul. Det är skönt svängigt trallvänlig ska med skönt blås.

En regnig dag som den här när det blåser hårt så att det verkar som om regnet faller från alla håll är det svårt att ändå inte le när man går runt med Liptones i lurarna. Det är positiv musik som träffar lika rätt som en frispark över muren rakt upp i krysset helt otagbart för målvakten. Det är omöjligt att inte känna sig positiv till den här skivan. Låten ”Stunder i moll” är så jävla underbar att jag små dansar runt på en folktom mörk pendeltågsperrong när klockan börjar närma sig midnatt och det är kallt.

Den stora frågan som skivan bjuder på är om det är totalt briljant eller totalt löjeväckande dåligt att göra en svensk version av Jimmy Cliffs klassiker ”The harder they Come” (som här går under titeln ”Ju större dom är”). Jag lutar åt det förstnämnda även om jag fortfarande är något osäker.

Jag skulle gärna vilja hitta något att vara negativ och hitta nått att änmärka på det är omöjligt för Liptones har slagigt ett hål i hjärtat och satt sig själv där. Det är fullständigt briljant och utan minsta tveksamhet får den här skivan Punkezines högsta betyg.

Betyg 5/5

Bluesorienterad hardcore

Prince Henry Stout – Autoerotic Asphyxiation (CD)

Det här är hardcorepunk som friskt lånar av bluesorienterad hårdrock med anorna i 70-talet (eller om det är bluesorienterad hårdrock med hardcore influenser), vilket gör Uppsala-killarnas egen hemmabryggda punkrock allt annat än ointressant. Just mixen av dessa två genres skulle kunna kännas som en friskt fläkt i den ibland ganska tjatigt monotona hardcorescenen. Men det finns dock ett problem och det är att även Prince Henry Stout blir väldigt tjatiga i längden, trots det är en smått skoningslös urladdning som möter lyssnaren i de 8 låtarna som avhandlas på strax under 20 minuter.

Dessutom saknar jag ett texthäfte med skivan vilket gör att det är näst intill omöjligt att fullt hänga med på låtarnas texter.

Ska väl villigt erkänna att det här kanske inte riktigt är min grej, men på det hela taget en helt okej skiva.

Betyg: 2

DIY Socialism Hardcorepunk

Stockholm Hardcore cover art

Låt dom hata oss – Stockholm Hardcore (Kassett/Digital)

”Låt dom hata oss” sparkar och slår mot allt och alla med skön Stockholms jargong. Bara bandnamnet kräver ju en extra eloge i sin punkiga attityd.”Stockholm Hardcore” innehåller fyra låtar välriktat hat med skönt drivande lyrik som inverkar lika mycket på behovet att få utlopp för aggressioner som att behovet att dra på smilbanden. Musikaliskt är det simpel hardcore som påminner en hel del om den amerikanska NYHC-skolan.

Att LDHO väljer att släppa Stockholm Hardcore på kassett (limiterad i 100 exemplar) istället för CD eller vinyl är riktigt punkrock, även om jag hellre hade föredragit en vinyl 7a. Låtarna då?

Slutkörd & sne: Titeln säger det mesta. Det är tungt när allt går emot dig.

Gubbkuk: Till alla gamla gubbar som tyckte punken är död nu och att den var bättre förr.

Stockholm stad: En rak höger på huvudstaden och det borgerliga styret som vill sälja ut precis allt.

Mitt slut: När allt är för jävligt, vill man bara bort.

Stockholm Hardcore funkar oavsett om du är slutkörd och sne eller inte. Ett jävla skönt drag från första till sista ton.

Betyg 4

Norrländsk aggression

Kronofogden - Käftarna Maler 7" limited edition

Kronofogden – Käftarna maler (7″) (Blindead Production)

Bandet Kronofogden från Hudiksvall mixar det norrländska svårmodet med ren och skär aggression. Rent musikaliskt är Kronofogden tudelat med ena foten i amerikansk västkust hardcore och andra foten i svensk kängpunk. Däremot är mixen de skapar av dessa former av punk allt ifrån tudelad, det är en glassklar smocka i solarplexus.

Nya sjuan ”Käftarna maler” är precis som de av föregångarna jag hört på gränsen till lysande (som exempel var Kronofogden representerade på min best of 2012 med sin split med Inkvisitionen). ”Käftarna maler” innehåller fyra låtar som alla visar bandet från sin garanterat bästa sida. Men det är i den avslutande låten ”Det finns inte mer” som de lyckas med konststycket att få brutalpunk att låta episk. Låten är en saga om hembygden som både avfolkas och av kapitaliseras och sedan i slutändan dö ut eller fortsätta finnas som något av ett spöksamhälle i den svenska landsbygden.

Helt enkelt en jävla bra skiva!

Betyg: 4

Avgrundsvrål

48035_490654951002048_881654144_n

Våldsamt Motstånd – Våldsamt Motstånd (CD)

Det brukar ju sägas att solen alltid skiner i Karlstad, men när man hör Karlstadsönerna i Våldsamt Motstånd börjar man allvarligt tvivla om så verkligen är fallet. Bandet lirar något av det mörkaste och brutalaste i punksvängen, crust. I Våldsamt Motstånds fall är tämligen ganska långsamt men brutalt malande mangel med mörk lyrik utan den minsta pardon eller uppehåll. Det är lite som om Crass och Discharge skulle möta valfritt norskt blackmetal band i ett skogbryn för att utbyta musikaliska tankar.

Bandet bildades för några år sen men innehåller inte bara duvungar utan en gammal veteran. Micke som har sjungit och gapat i värmländska punklegenderna, och mina favoriter, E.A.T.E.R. (Ernst and the Edsholm Rebels) trakterar här gitarren. Även E.A.T.E.R.s nuvarande trummis återfinns i Våldsamt Motstånd.

Under denna korta period har Våldsamt Motstånd hunnit släppa fem demos (var av en på kassett) sedan tidigare, nu släpper man sin första officiella release – en 8 spårs självbetitlad CD. Och som vanligt är det ett totalt avgrundsvrål som möter lyssnaren. Exakt vad lyriken i alla låtar är har jag inte lyckats höra, men att ångest och aggression står som spön i backen råder det ingen som helst tvekan om.

Det här är något för hårt för min smak, jag får personligen inte ut speciellt mycket ut av musiken. En dag när man behöver ha ut all tänkbar aggression fungerar det utmärkt, men övriga gånger så passerar manglet förbi mig ganska oberört. Fast är du ett stort crust-fan bör du verkligen kolla upp Våldsamt Motstånd.

Och glöm det där om att det skulle finnas ljus i slutet av tunneln – det är totalt jävla bäckmörkt. Och skulle det vara ljust, vem har då sagt att det inte skulle vara ett tåg?

Betyg: 2

Sagoskogshardcore

Kvelertak – Meir (LP/CD)

Mina norska favoriter i Kvelertak är tillbaka med sitt andra album, Meir, och uppföljaren till det allmänt hyllade självbetitlade debutalbumet. En skoningslös blandning mellan 70tals hårdrock, death metal och hardcorepunk är vad som strömmar ut ur högtalarna. Ungefär som en hybrid av Led Zeppelin, Arch Enemy och Discharge. Med sitt egna musikaliska hopkok och sina norska texter skapar de vidare på sitt egna och unika sound. Ett sound som är svårt att inte fullständigt falla pladask inför. En skoningslös ljudmatta av malande gitarrer bryts upp av fina melodiska slingor.

Än mer här än på första plattan är det svårt att plocka ut låtar som är bättre än de andra för hela albumet fungerar som en enhet. Men om jag måste lyfta fram en låt som är något bättre än de andra skulle det vara Braune Brenn. Meir kanske inte är riktigt lika bra som förstlingsverket Kvelertak men är tillräckligt bra för att få en ordentlig hyllning.

Betyg: 4

Va fan, bränn allt! Ready Aim Fire!

AC4 – Burn The World (LP/CD)

Med sitt andra album, Burn The World, gör AC4 att jag upplever något så härligt som barnslig förtjusning. Och i likhet med när jag för första gången hörde Bad Religion får jag ett konstant sug att bilda ett eget hardcorepunkband. AC4:s första, självbetitlade, skiva var bra men här på den nya andra fullängdaren går de igång på alla cylindrar och knockar mig mer eller mindre totalt. Rent musikaliskt är det en fruktansvärt simpel utan det minsta krångel men samtidigt totalt skoningslös hardcore, som uppenbarligen har sina rötter i hardcorescenen i Umeå, som inte övergår i någon ännu mer extrem subgenre version av hardcoren.

Just musikens simpelhet och skoningslöshet är det som värmer mest i hjärtat, det är skönt att höra några som kan gasa på i 180 utan minsta krångel på vägen. Och att sångaren Dennis Lyxzén är i toppform och skrikersjunger ur sig all sin aggression och desperation gör det hela ännu bättre, det är nästan skrämmande hur hög lägsta nivå han har på alla sina musikaliska projekt nu för tiden. På 29 minuter avhandlas 16 fin fina låtar, som man bara vill höra en gång till.

Helheten är det som gör skivan men helt klart finns det låtar som sticker ut ännu mer än själva skivan, och då tänker jag främst på inledande låten ”Curva”, den störtsköna ”Bullet”, ”Eye for an eye” och den Refused doftande allsångsvänliga ”Diplomacy is dead”. Nu när AC4 verkligen har hittat sitt sound hoppas jag att de fortsätter i samma linje ett tag till, för den enkelhet de presenterar här är något många andra borde ta lärdom av.

Ett annat plus är layouten på innerkonvolutet till vinylen där man måste sitta att leta efter texterna till låtarna som är utsprida utan minsta logik, ibland är just detta enormt enerverande men i det här fallet faller det sig ganska naturligt och känns självklart.

Ja just det ja, är det nu någon där ute som läser detta och har lika stort sug som mig att bilda ett opretentiöst hardcoreband, och har tålamod med mitt lagomt otighta gitarrspel och min värdelösa sångröst, hör av dig.

Betyg: 4

Vatten, vatten – ge mig vatten

Den 3 maj är en stockholmskväll som går i hockey-VM:ets och en överdrivet folklig rockikon från New Jersey, överallt ser man folk som ska på dessa två arrangemang. Men ett mindre gäng på kanske 100-200 stycken letar sig till en trång och svettig lokal i ett industriområde i utkanten av tunnelbanans ändhållplats, Skarpnäck, för att se punk- och hardcoreband på toppnivå.

Första bandet, Our Heart And Soul, på scen får ett ganska sömnigt och lamt mottagande av publiken, dock inte helt utan anledning med tanke på grabbarnas uppenbara orutin att fånga en publik. Musikaliskt lite progressiv punkrocksdoftande rock för min smak. Men kan väl vara värda fler chanser när de växt till sig. (1)

Att även Dobermann Cult får ett kyligt och oengagerat mottagande både förvånar och gör mig förbannad. För mina tidigare erfarenheter av bandet säger att DC är ett förträffligt liveband. Vilket man återigen påvisar när man efter några låtar får igång delar av publiken, mycket tackvare sångaren Martins sedvanliga slit upp och ner mellan scen och golvet som han delar med publiken. Valet av att presentera nya låtar var intressant men tar tyvärr ner intensiteten en hel del. Men på det hela taget ett fint gig, bäst när allsången kommer igång. (3)

När Hårda Tider går på är mottagandet ett helt annat, helt enkelt fullt ös från första tonen. Folk som moshar och stagedivar hej villt. Leveransen av bandet är som vanligt något bristfällig om man jämför med bandets inspelade material, men tack vare öset på scen och publiken blir det en riktigt skön upplevelse och uppvisning i hardcore när den är som bäst. Och den mindre lokalen gör Hårda Tider gott på alla sätt, de tidigare gånger jag sett bandet har det varit på större scener, vilket uppenbarligen tar bort stor del av deras charm – här visar man verkligen sitt riktiga jag och sin intensitet. (4)

H2O som avslutar hela tillställningen tar stämningen som fanns under Hårda Tider och dubblar den minst en gång om inte fler än så. Helt fantastiskt, man visar man är ett av de bästa hardcorebanden i världen – en skruttig liten lokal i Stockholms utkanter spelar ingen roll för dem vad det verkar. Och publiken inne i denna trånga lilla lokal är snudd på ännu bättre än bandet och skapar en stämning ut över det vanliga tillsammans med bandet. (5)

Ingen, definitivt ingen, lämnar lokalen och Skarpnäck oberörd och utan svettdroppar hängande och rinnande överallt. Värmen och den syrefattiga lokalen är påtaglig speciellt så fort man tar steget ut i den kyliga vårkvällen. Och allt man känner att man behöver är vatten.

Tack åter igen till Stockholm Straight Edge, fin vecka hur ska ni kunna toppa den?

* Blev inga bilder denna gång, för någon (antagligen jag) hade glömt kamerans minneskort i datorn *

Plattan Hardcore

Årets upplaga av Firestorm Fest, som Stockholm Straight Edge brukar anordna på valborgsmässoafton, gick av stapeln i Hörsalen på Kulturhuset igår. Likt tidigare år när minifestivalen varit på annan plats hade man även i år bjudit in ett fint gäng band för att skapa en fin stämning. Och återigen verkligen visa alla närvarande att det finns möjlighet att se massa bra band, stagediva, moshpitta och ha kul utan alkohol.

(1) Disembarked

Först på scenen var stockholmska Disembarked som bjöd på en ganska fin underhållning med sin något klastrofobiska scream-emo. (3) 

(2) WolfXDown

Tyska WolfXDown, vars vanliga vokalist var tvungen att lämna återbud på grund av problem med stämbanden, fick hjälp av en inhemsk vokalist (som jag mycket väl kände igen, men tyvärr aldrig kom på varifrån – något pinsamt). Trots att bara ha haft 24 timmar på sig att repa in setet på 5(?) låtar blev det på det hela taget ett bra gig. (3)

(3) Beyond Pink

Skånska Beyond Pink var egentligen den stora anledningen till att jag köpte min biljett, de andra banden kändes mest som en bonus. För enda sedan jag hörde deras andra skiva ”The New Black” har jag varit sjukt taggad till att se dem live. Nu var det inte så att det blev riktigt så bra som jag hade hoppats på. Tyvärr känns det som att Beyond Pink gig var det med sämst ljudtryck på, hoppas innerligen att det är en känsla utan grund och tjejerna i Beyond Punk inte var missgynnade på grund av kön. Låtarna levererade de precis som jag hoppades på med stor frenesi och jävlar anamma. Men trots detta togs sig inte giget hela vägen upp till toppen. Hoppas på ett bättre gig nästa gång. (3)

(4) No Omega

Kvällens stora överraskning stod definitivt No Omega för. Jag har sett dem tidigare och inte riktigt fattat vad som skulle vara så bra med dem (som ryktet i lokalen påstod). Nu har de växt till sig och lyckas verkligen leverera på scen, det märks att de varit ute på vägarna i Europa och lärt sig spela på riktigt. Tidigare tyckte jag att de inte riktigt lyckades med att få sin svåra avancerade (emo)screamo att funka, men nu gör den det med bravur. (4)

(5) Atlas Losing Grip

Atlas Losing Grip, kan verkligen inte ha haft någon av sina bättre kvällar igår. Tråkigt intetsägande spelning med musik som kändes som det kunde ha gjorts så mycket bättre med. (1)

(6) Comeback Kid

Comeback Kid är i ärlighetens namn inget band som jag spenderat mycket tid tillsammans med, så jag har ingen koll på deras plattor och låtar (mer än några få som jag hört någon gång).  Men klart är det att efter den konserten de bjöd på igår kommer jag försöka ta tillfället i akt att kolla upp dem bättre för deras spelning gav helt klart mersmak. (3)

På det hela en schyst afton. Tack Stockholm Straight Edge och alla band för det!